오랜만에 온 집은 정리도 청소도 덜 되어 있었다. 예전엔 잠 자는 시간이 아니면 절대 눕지않은 엄마는 이제는 누워야했고 집을 정리 할 힘이 없었다. 집을 정리하면서 같은 물건이 한 곳에 있지 않고 몇몇은 찌든때가 있어서 혼자 청소를 하다가 울컥하여 엄마에게 짜증을 냈다 엄마는 “지금은 엄마가 아파서 할 수가 없다 미안하다”인데 내가 바란 대답은 큰소리로 같이 짜증을 내는 에너지 넘치는 엄마였다. 힘없이 미안하다고 말하는 걸 바라는게 아니였다. 집이 2년만에 엄마를 닮아서 슬프다. 여기 저기 정리가 덜 된 2년만에 약하고 늙어진 집이 엄마 같아서 그 복잡한 심정이 짜증이 되더라 인간은 누구나 나이를 먹고 늙고 병든다. 하지만 내 가까이에서 그것을 지켜보는 것은 괴롭다. 그리고 그늦은 시간이 내탓처럼 느껴지기 때문이다 아직은 늦지 않았다면 좋겠지만 늦었을 수도 있다하니 무엇을 해야 할지 잘 모르겠다

Huset efter en lång tid var mindre organiserat och städat. Tidigare var det inte tid att sova, och mamman som aldrig lagt sig nu var tvungen att ligga och hade ingen makt att städa upp huset.När jag städade huset var samma sak inte på ett ställe, och några av dem var smutsiga, så jag städade mig själv och irriterade min mamma. Jag var en energisk mamma. Jag ville inte att du skulle säga att jag är ledsen utan ström. Det är tråkigt att huset liknar min mamma på två år.Efter två år med mindre städning här och där, är det svaga och gamla huset som en mamma, och de komplexa känslorna är irriterande. Alla blir gamla och sjuka. Men att se det nära mig är smärtsamt. Och det beror på att den sena tiden känns som mitt fel. Jag hoppas att det inte är för sent, men jag är inte säker på vad jag ska göra.